
Hanna Modigh, Sara Andersson, Amelie Othén och Erik Kilsberger. (Erik var dock inte med när intervjun gjordes)
Vår förra delkurs handlade om kunskapsorganisation och avslutades med att vi i respektive inriktning fick jobba fram ett policydokument. Jag som går biblioteksinriktiningen skrev en förvärvs- och kunskapsorganisationspolicy medan arkivinriktningen jobbade med att ta fram en dokumenthanteringsplan. Museologerna å sin sida arbetade i nära samarbete med två museiinstitutioner i Lund; Skissernas museum och Historiska museet. Amelie Othén, Hanna Modigh, Sara Andersson och Erik Kilsberger arbetade i samarbete med Historiska museet och jag har intervjuat dem.
Kan ni berätta om er policy och vad det är för frågor ni tar upp i den?
- Vi har skrivit ett förslag till en policy för hanteringen av mänskliga kvarlevor, berättar Hanna och Amelie förklarar att det rör sig om människor som varit begravda och som sen blivit uppgrävda i till exempel arkeologiska undersökningar. Hur gamla kan de här kvarlevorna vara, vilket tidsspann rör det sig om? – Det är en ganska lång tidsperiod, från stenålder fram till för ungefär 100 år sedan, svarar Sara.
När jag först hörde talas om att gruppen jobbade med detta tyckte jag att det lät väldigt spännande men också svårt och jag undrar lite över gruppens diskussioner och hur de kom igång med sitt arbete. – Vi fick riktlinjer utifrån en debatt som har varit om mänskliga kvarlevor och återbegravning eller inte, bland annat i Helsingborgs dagblad och här i Lund med diskussionen om kvarlevorna efter Levin Dombrowsky (som utlämnades av universitetet till judiska församlingen i Malmö 2005). Det var vår ingång och sen svävade vi ut i en väldigt bred diskussion om etik och moral som ledde till frågor om vad en människa är, berättar Amelie och Hanna fortsätter – En stor del av tiden har gått åt till att reda ut i debatten och skapa oss en egen syn. Hela den här frågan rymmer många etiska problem om vad man har rätt att göra med en människa och dess kropp efter döden. – Mycket i debatten har också handlat om vem som äger kvarlevorna och det är något som vi också har diskuterat, säger Sara. Amelie: – Vi har försökt diskutera det utifrån ett helhetsperspektiv där man utgår från museets samlingar, ofta pratar man om det på individnivå men oftast är det mer en anonym samling människor som man har att ta ställning till. – Ja, och mycket av materialet är inte komplett heller utan är bara vissa delar, fyller Sara i.
De berättar att Historiska museet har Sveriges näst största samlingar av mänskliga kvarlevor, över 4000 individer eller delar av individer ryms i deras samling. Trots detta har museet inte haft någon speciell policy för hanteringen och det är inte heller så många andra institutioner som har det. – Regelverket är ganska vagt och det finns inte så mycket konkret nedskrivet, det verkar som att man på institutionerna bedömer läget från situation till situation. Det är inte så vanligt att man har ett policydokument kring detta, till exempel så har ju inte Historiska museet haft något dokument trots sin stora samling som också ständigt fylls med nytt material, berättar Sara och Amelie fyller i att Statens Historiska Museer i Stockholm är det enda museum som de har hittat med riktlinjer där det är tydligt uttryckt hur hanteringen ska gå till.
I gruppens policydokument lägger de fram för- och motargument för återbegravning och Amelie förklarar att dokumentet också kan ses som ett klargörande över för- och nackdelar med återbegravningsdebatten och vad man kan tänka på när man kommer i kontakt med de här frågorna: – Det viktiga är hur man hanterar kvarlevorna och att man gör det med respekt, frågan står och faller med respektfullheten. – Men med det kommer också en fråga om vem man ska visa respekt och hur. Ska man visa respekt för benen, med andra ord för människan som levde, eller handlar det snarare om en respekt för de nu levande? I debatten har det kommit att bli en fråga mellan vetenskapen och religionen som står för olika sidor av respekt, H. B Hammar (docent i etik och tidigare domprost) har bland annat uttalat sig för återbegravning medan vetenskapen har en annan syn, berättar Hanna. Under arbetet har gruppen också varit i kontakt med arkeologi- och grävinstitutioner som delat med sig av sin syn på hantering, särskilt i hänsyn till det första mötet och vilken betydelse kvarlevorna har för vetenskapen. Sara: – För vetenskapen är det framträdande hur viktigt materialet faktiskt är. Och det används verkligen, det ligger inte bara och skräpar och det är många, både allmänheten och forskare som tar del av det.
– Allmänheten kanske inte tänker på alla de här frågorna eller inser vidden av dem och hur man kan kommunicera det är något vi också har diskuterat, säger Amelie och Hanna fortsätter – Det är viktigt att kommunicera att materialet tas om hand på ett bra sätt.
Arbetet avslutades med en redovisning för Historiska museet som var väldigt positiva till dokumentet och som förhoppningsvis kommer använda det som underlag för att utforma ett eget dokument. Museet planerar också för en utställning som förhoppningsvis kommer äga rum 2014 och som sätter ljus på just de här frågorna. – Det kändes som om vi gjorde ett jobb som de behövde, säger Sara och både Amelie och Hanna instämmer i att det var en meningsfull och relevant uppgift där gruppen fick jobba med en aktuell och viktig fråga inom museivärlden.
/Karin Westeman
Posted under Museologi, Museum, utbildningen