Ai Weiwei: Tree, 2009-2010

I lördags var jag på Louisiana i Danmark för att titta på utställningen med Ai Weiwei som jag har velat se länge, och den nyligen öppnade utställningen med Andreas Gursky. Om jag ska jämföra dem så tyckte jag om Ai Weiwei- utställningen bäst. Efter att ha läst mycket om honom så var det spännande att få se hans konst i verkligheten och jag tyckte mer om den än vad jag trodde att jag skulle göra. Det är som hans konst kommit i skymundan för hans person som dissident och för diskussionen om mänskliga rättigheter och frihet i Kina. Men utställningen är en bra introduktion till hans konstnärskap och det enda jag kunde önska var att den varit större. Och att jag hade haft tid att se de filmer som visades. Alla var runt två timmar långa, lite för långt i en utställning tycker jag även om de alla hade ett viktigt budskap men min erfarenhet är att människors tålamod med film och videokonst är ganska litet. Även mitt en lördag på ett fullpackat Louisiana. Utöver filmerna visades flera stora installationer, bland annat installationen Tree; ”träden” består av olika bitar av cederträd från södra Kina som fogats samman och bildar nya träd. Det som fångar mig i Ai Weiweis konst är de berättelser som hans konstverk rymmer, berättelser där han säger något om sig själv och sitt sammanhang. Berättelser som lyckas vara personliga och samtidigt allmängiltiga och som handlar om behovet av att uttrycka sig och förklara sin syn på världen. Därför är det också väldigt beklämmande och upprörande att han har blivit fängslad och behövt sitta inlåst för ett så grundläggande och viktigt behov.

Andreas Gursky: 99 Cent, 1999. Kunskapsorganisation!

Berättelsen finns också i Andreas Gurskys stora fotografier men här ryms också ett mer kliniskt betraktande som inte röjer några känslor. Det är snyggt och häftigt men efter ett tag känner jag inte så mycket mer. Storleken på bilderna blir en del av formen som inte rymmer så mycket mer än just det stora och uppblåsta. I utställningen finns det även några små bilder och dessa är faktiskt mer intressanta; här får jag anstränga mig mer för att se detaljer, som Gursky visserligen är mycket bra på att fånga, men i det stora försvinner de nästan. Om det är något jag fastnar för så är det just detta nästintill maniskt fångande av detaljer och försöken att verkligen fånga ögonblicket. Men ibland blir det lite för snyggt och perfekt och det tröttar ut mig. Det väcker inga frågor mer än vad som är ”verklig” verklighet och vad som är arrangerad verklighet. För mig händer det inget mer i mötet mellan mig som betraktare och motiven.

Och så tycker jag att det ofta är på Louisiana och på liknande större institutioner; det är sällan man får se något överraskande eller berörande. Konstnärerna är ofta superstjärnor som mer är sitt namn och sina höga priser än sin konst och ofta så säkra i sitt uttryck och sin form att det blir nedslipat och trubbigt. Eller så har man sett deras verk för många gånger, reproducerade i böcker och på affischer. Samtidigt är det naturligtvis nödvändigt med de stora namnen för det är de som drar folk och ger status, och status och folk är pengar. Både i form av biljettintäkter och olika former av bidrag och sponsring. Men just därför tyckte jag att det var fint att få se ett av den samtida konstvärldens största namn på en stor institution som Louisiana och få bli både berörd och överraskad.

Ai Weiwei: Fountain of Light, 2007

På Louisianas hemsida kan man ladda ner katalogen för Ai Weiwei och titta på en intervju och delar av hans filmer. Rekommenderas!

/Karin Westeman

Posted under Kultur, Museum

Trots upprepade bevis om motsatsen tycks ryktet om bokens död vara svårt att avliva. I läsplattornas och de smarta telefonernas tid ges återigen utrymme att framställa den tryckta boken som en historisk parantes, en parentes som också omfattar de klassiska rummen för dess lagring och förmedling: biblioteken. I kölvattnet av 1990-talets ekonomiska neddragningar och 2000-talets ökade litterära digitalisering ställs frågan om bibliotekens roll och överlevnad i det digitala samhället på sin spets. När man ser tillbaka på 2009 års infekterade debatt om Malmö stadsbiblioteks gallringar står det klart att det är en fråga som väcker känslor. När det inte längre är självklart att böcker behöver ett rum, vad är då egentligen ett bibliotek?

Boken och Biblioteket

I den tvådelade monografin Boken och Biblioteket ger sig bloggaren och författaren Rasmus Fleischer sig in i debatten om boken och bibliotekens framtid. Den första delen, Boken, är en kulturpolitiskt laddad betraktelse över den problematik som idag omgärdar begreppet bok. Fleischer visar hur uttryck för den digitala teknologins utveckling – e-boken, ljudboken och print-on-demand – utmanar vår traditionella förståelse för vad en bok är. Därmed inte sagt att Fleischer sällar sig till skaran som predikar pappersbokens död. Med exempel som bokskrivaren Espresso Book Machine och robotgenererade Wikipediaböcker, lyfter han istället fram hur den digitala tekniken gör det möjligt att materialisera pappersböcker på nya sätt, något som sällan ligger upphovsrättsinnehavarnas intressen. Skärpt kontroll över människors kopiering kommer att stå i centrum för nästa rättsliga strid, förutspår Fleischer.

I den andra delen, Biblioteket, träder nätdebattören Fleischer fram ännu starkare och sätter fingret på folkbibliotekens (för det är främst dem som Fleischer talar om) beroende av kommersiella aktörer, i synnerhet e-boksdistributören E-lib. I sin ängslighet över att hamna på efterkälken i den digitala utvecklingen menar Fleischer att folkbiblioteken riskerar att reducera sig själva till ”ett passivt gränssnitt för kommersiella nättjänster” och en reklampelare för diverse mjukvara. Med en blinkning till 1970-talets kulturpolitiska diskurs lyfter han istället för han fram visionen om det transparenta biblioteket som fyller en aktiv funktion i den digitala utvecklingen. Vägen dit stavas öppenhet när det gäller organisation, statistik och urval, och frihet när det gäller kataloger, mjukvara och standarder. I biblioteksrummet, påminner Fleischer oss, kan vi kliva ur vår filterbubbla, följa andras tankebanor och agera gemensamt. En möjlighet som framstår som allt mer sällsynt i vår Googlepräglade tillvaro.

Fleischers kritik är balanserad och manar till eftertanke. Hans röst klingar genomgående av ett förtroende för biblioteksväsendet och dess förmåga att vara en aktiv aktör i det postdigitala samhälle han beskriver. På sina ställen genomsyras dock texten av vad som verkar vara Fleischers lyckliga okunskap om kommunala hierarkier och IT-byråkrati. Det ger honom ett välkommet utrymme att vara visionär samtidigt som det ibland får honom att missrikta sina krav. Bibliotekens användning av kommersiella webblösningar är ofta ett icke-val i brist på alternativ och resurser för egen digital utveckling. Om biblioteken på allvar skall kunna fylla den funktion som Fleischer önskar räcker inte förändringar i liten skala eller ens en reformerad upphovsrättslagstiftning. Snarare krävs en nationell kulturpolitik som både visar förtroende för och bejakar bibliotekens potential genom ökade resurser, något som Fleischer gärna kunde betonat ännu tydligare.

/Hanna Carlsson

Parallellpublicerad med tillåtelse från Biblis. Orginalet publlicerades i Biblis nr 56 vintern 2011/2012. Red. Ingrid Svensson och Ulf Jacobsen.

Posted under ABM i media, Bibliotek, digitala kulturer

I veckan som gått har vi haft presentation för våra grupparbeten som vi jobbat med sedan början av december då kursen Projekt som arbetsform i ledning av Björn Magnusson Staaf startade. Uppgiften gick ut på att ta fram en projektplanering för ett projekt som skulle presentera en framtida kulturarvsplattform och ABM-samarbete i Skåne. Scenariot var att Kultur Skåne hade utlyst ett anslag på 800 000 kr att använda för att utveckla en pilotverksamhet för ett övergripande kulturarvsforum med syfte att stärka kopplingen mellan arkiv, bibliotek och museer.

Projektplanen arbetas fram!

Vi skulle alltså jobba fram ett förslag och skapa uppslag för struktur till ett ABM-forum och mötesplats, fysisk eller digital eller både och. Platsen för detta skulle vara Svinarps kommun, denna beryktade men fiktiva kommun som ni kanske sett på tv. Så vi har alltså jobbat hårt med att göra projektplaner hela december och halva januari och i veckan var det dags att presentera dessa för ”Kultur Skåne” och försöka övertyga dem om varför just vårt projekt var värt att satsa på. Min grupps förslag med namnet ”Kulturoraklet i Svinarp” var en ABM-vagn som skulle köra runt i Svinarps kommun och stanna på platser som köpcenter, campingplatser, arbetsplatser och skolor. Lite som en bokbuss fast utan samlingarna och istället med digitala resurser och personal som kan hjälpa till med sökningar och svara på frågor. I kombination med vagnen tänkte vi utveckla en digital plattform med samsökningsfunktion i katalogerna och en tjänst som liknar ”Bibblan svarar”.

Grupp 5 presenterar sitt projekt: Culturecaching i Svinarp

Det har varit ett kul arbete att jobba fram projektet och också att skapa en bild av Svinarps kommun, vårt Svinarp har ett väldigt rikt kulturliv och har utvecklats till en attraktiv inflyttningskommun och ett av våra mål var att engagera både gamla och nya Svinarpsbor.  Det var också väldigt kul och intressant att få höra om de andra gruppernas projekt och få ta del av ambitiösa presentationer som kändes väldigt ”på riktigt” med genomarbetade projetkplaner och tjusiga power points och till och med en film. Projekten var också väldigt olika och handlade om allt från olika typer av digitala och interaktiva kulturarvsforum till fysiska utställningar och culturecaching (geocaching fast med kultur). Det var också imponerande att se hur alla grupper hade ansträngt sig med att göra hemsidor och facebooksidor, informationsblad och foldrar. Det hela avslutades med en omröstning där vi fick lämna våra röster på den grupp som vi tyckte skulle tilldelas anslaget. Och det var faktiskt inte helt lätt att bestämma vilken grupp jag skulle rösta på!

/Karin

Posted under utbildningen

Det första antagningsdatumet till ABM-mastern börjar närma sig och jag satte mig ner med Olle Sköld som ansvarar för antagningsprocessen och ställde några frågor om hur det hela går till. Antagningsprocessen skiljer ju sig något från det man kanske är van vid och kanske kan det också kännas lite stressande och nervöst. Men min erfarenhet från när jag sökte i våras är att det är ett utmärkt tillfälle att tänka igenom och formulera för sig själv varför man verkligen vill gå utbildningen och ett bra sätt att få kontakt och få veta mer om utbildningen och samtidigt förbereda sig för den.

Hur fungerar antagningsprocessen?

Man söker som vanligt via antagning.se men som ett komplement ska man även skicka in ett letter of intent direkt till utbildningen innan deadline. Antagningen funkar lite annorlunda i år eftersom den är i två omgångar, den första med sista ansökningsdag den 16 januari och den andra med sista ansökningsdag den15 april. Det spelar i princip ingen roll vilken man väljer men om man skriver sin kandidatuppsats under våren rekommenderar vi att man söker i den andra omgången. I sitt letter of intent ska man bland annat beskriva sig själv och sin bakgrund och också varför man vill gå ABM-mastern och hur man ser sig själv på utbildningen. Här ska man även skriva vilket ämnesspår man vill gå, även om valet av inriktning bekräftas först under utbildningens första termin. Efter ungefär en månad efter sista ansökningsdag inleds intervjuer med de studenter som stått sig bäst i urvalsprocessen.

Hur går intervjun till?

Den liknar en anställningsintervju och pågår i en halvtimme med två representanter för utbildningen och en av dessa företräder det ämnesspår som man vill gå. Frågor som kan komma upp på intervjun är hur man är som person och varför man sökt till utbildningen, varför man vill bli till exempel bibliotekarie. Vi frågar också om hur man arbetar tillsammans med andra människor eftersom det är en stor del av utbildningen. ABM-mastern är en studentaktiv utbildning och vi tycker att det är en stor fördel att kunna handplocka våra studenter. När samtliga intervjuer är avklarade gör vi en rangordning av de sökande och skickar därefter ut det slutgiltiga antagningsbeskedet.

Varför både brev och intervju?

Brevet är i första hand ett sätt att för oss att skaffa oss en uppfattning om de sökandes motivation och lämplighet för utbildningen och det yrkesliv som följer därpå. Vidare är brevet ett underlag för intervjun som ger oss bra bakgrundsinformation. Det ger också bättre möjligheter för den sökande att uttrycka vem man är och vad man kan bidra till och man får formulera för sig själv vad man vill med utbildningen. Det är en fördel både för den sökande och för lärarna. Genom intervjun får vi träffa de sökande och berätta mer om utbildningen, samt sätta fokus på och kommunicera vad som krävs av studenterna. Här kan vi se hur motiverade de är och prata om hur de fungerar i grupp, dessa två saker genomsyrar hela antagningsprocessen.

Hur tänker ni under antagningsprocessen, är det något speciellt ni söker efter?

Vi vill ha högt motiverade studenter som kan ta med sig sina tidigare kunskaper från det de läst innan, men även andra kunskaper som de fått utanför universitetet, in i utbildningen. Vi tycker att det är viktigt att kunna dra nytta av en dynamisk studiemiljö där studenter med olika erfarenheter kan mötas. Sen så är det också viktigt att man som person är intresserad av att delta i det kunskapsutbytet och att man är intresserad av att ge sig i kast med ABM-området och sin specifika inriktning.

Några övriga tips?

Kort och gott vill jag uppmana alla intresserade att söka! Ett mer konkret tips är att läsa på ordentligt om vad som efterfrågas och se till att få med det i ansökan. Men mer info om hela antagningsprocessen finns på http://www.kultur.lu.se/utbildning/masterprogram-i-abm och man är välkommen med alla typer av frågor till antagning.abm@kultur.lu.se

ABM finns också på Facebook och där kan man läsa mer om vad som händer på utbildningen, gå gärna in och gilla vår sida!

/Karin

Posted under Antagning, utbildningen

En regnig dag för några veckor sedan träffade jag Jette Guldborg Petersen som är chef över Malmö högskolas bibliotek, för ett samtal om bland annat högskolebibliotek och bibliotekarierollen. Jette kommer dock snart lämna Malmö högskola för Lunds universitet då hon är utnämnd till kommande universitetsbibliotekarie. Grattis till Jette och till oss här i Lund!

Vad har du för bakgrund?

Jag har en fyraårig bibliotekarieutbildning från Danmarks biblioteksskola med inriktning på folkbibliotek, men efter utbildningen har jag mest jobbat på högskolebibliotek. Det var hög arbetslöshet när jag gick ut och av en tillfällighet fick jobb på ett bibliotek där jag hade arbetat under studierna. Efter 16 år i olika befattningar på Danmarks Veterinär- og Jordbrugsbibliotek kom jag 2002 till Malmö Högskola och 2005 blev jag bibliotekschef.

Hur skiljer sig högskolebibliotekets utveckling från till exempel folkbibliotekets?

Det har skett en stor utveckling och på många områden närmar sig folk- och högskolebiblioteken varandra. Jag har suttit med i styr- och referensgrupper där man tittar på hur vi närmar oss, ett sätt är gemensamma system som publicerings- och samsökningsystem men också kataloger som Libris. Här finns mycket att vinna. Däremot är det fortfarande olika när det gäller uppdrag, målgrupp och inriktning. För brukaren spelar det ingen roll men där har vi olika uppdrag och roller; högskolebiblioteken är en del av infrastrukturen för utbildning och forskning och har inget självändamål och inte heller samma demokratiska funktion som folkbiblioteken har. Stora och gamla universitetsbibliotek har en speciell roll i bevarandet och tillgängliggörandet av kulturarven, och det är en oerhört viktig och intressant funktion för hela samhället.

Finns det något man ska tänka på om man vill söka sig till ett högskolebibliotek?

Det kräver en djup förståelse för högskolebibliotekets roll och förstå att man inte är i centrum; biblioteket är en viktig fysisk och virtuell plats men är inte den viktigaste utan vi är med för att underlätta processer. Jag har min 10 000- kronors fråga på intervjuer; hur ser du på högskolebibliotekets roll i den pedagogiska processen? och kan man ge ett reflekterat svar på den har man en betydligt större chans för att få jobbet. Men många kan inte svara och då har man inte reflekterat över det tillräckligt länge. Det är viktigt att tänka på vilken roll biblioteket spelar i utbildnings- och forskningsprocessen.

Sen gör det inte heller något om man också är kritisk och ifrågasättande och ställer frågor och krav. Man måste våga att inte vara perfekt. Bibliotekarieyrket attraherar traditionellt personer med sinne för kontroll och ordning och det behövs, men det behövs också personer som behärskar kaos, ställer frågor och gör saker annorlunda. Man ska våga utmana sig själv och inte vara rädd för att säga något dumt eller ställa dumma frågor. Det behövs för att det ska ske något nytt och skapa en utveckling framåt.

Har ni någon pedagogisk verksamhet för era studenter och forskare?

En del av Malmö högskolas bibliotek är ungt, bara 13 år och de första åren jobbade man mest med att bygga upp biblioteket, fysiskt och elektroniskt. Andra delar av biblioteksverksamheten är äldre, och har jobbat närmare kärnverksamheten länge. Generellt kan man säga att vi har kommit närmare de pedagogiska processerna och också kommit närmre forskningsprocessen, forskningen har vuxit och vi har fått större krav att stå för forskningens infrastruktur och faciliteter som publiceringsstöd och vetenskaplig kommunikation.

Vi arbetar med att kunna fungera som processhandledare för forskare för att visa på möjligheter i informationssökningen men vill att det ska ske i en kontext och precis som med studenterna vill vara med hela vägen. Vi vill gärna att en bibliotekarie är kopplad till projektet och kan vara med och lägga upp en planering redan när man får pengar. Att arbeta med forskningen ställer andra krav; det kräver att vi följer med i vad som händer och uppsöker forskarna om någon får nya pengar. Vi behöver visa vad vi kan, ibland kommer vi in för sent för att de inte själva har tänkt på oss.

För studenterna så har ganska många program progression i utbildningen i informationssökning, men inte alla. På några av de stora har vi gjort en stor insats, till exempel på omvårdnadsprogrammet och lärarutbildningen. Vårt mål är att diskutera med lärarna var vi bäst kommer in och inte bara lägga biblioteket där det finns plats i schemat. I samband med en specifik uppgift känns det motiverat och vi vill gärna vara med i planeringen av kurserna. Vi har också ett system med enhetsbibliotekarier som jobbar med en enhet och känner avdelningen och deras behov.

Hur tänker ni när ni ska nyanställa? Vilka kvalifikationer söker ni?

Varje gång vi har ledigt jobb skriver vi en kravprofil och arbetsanalys för att se hur vi bäst använder tjänsten. Det kräver lite arbete men gör att vi kan omdefiniera tjänsten för det som behövs just då. Över en 3-årsperiod har vi fått 10 % extra budget varje år och ska rekrytera mer personal, det är en stabilisering av verksamheten med tillräckligt med folk till basfunktionerna och fler som delar på uppgifterna.

2012 kommer det ske en utveckling av basverksamheten; vi behöver bredda kompetensen för att behoven förändras. Vi märker ett behov av dubbla kompetenser, till exempel bibliotekarier som också har juridiska kunskaper, vi får mycket upphovsrättsliga frågor av forskarna och där behöver vi bli mer professionella. Men vi har också behov av systemvetare och bibliotekarier som har kunskaper i arkivering och särskilt digital arkivering.

Hur ser du på framtidens bibliotekarie?

Jag tror att vi blir mer facilitatorer, vi går från att vara dem som ordnar till att facilitera. I ett 10-års perspektiv tror jag inte att det är så många som köper in och registrerar, det tror jag vi löser genom avtal och kommersiella leverantörer. Vår roll blir att tillgängliggöra och vara en navigatör i informationsfloden, då behövs det kritiska och modet som jag pratade om innan. Det kommer fortfarande att finnas ett stort behov för bibliotekarier, vi har en unik kompetens men man behöver främst någon som förstår systemen och återanvändning av data utifrån särskilda behov.

Du sitter med i referensgruppen för biblioteks- och informationsvetenskapen, vad innebär det?

Jag deltar i ett par möten per år med andra företrädare för branschen. Hittills har det handlat mycket om hur utbildningen presenterar sig med antagning och upptag. Det är en sorts omvärldsbevakning från ABMs sida, att se vad som händer på biblioteken med behov och utveckling. Själv får jag en god insyn i rekryteringsbasen och bra kontakter med lärarna.

Tycker du att det är en fördel för ditt biblioteks verksamhet att ABM-utbildningen finns så nära och att det i Lund också bedrivs forskning inom ämnet?

Det är utan tvivel en fördel och vi är privilegierade med att ha en utbildning så nära, när jag jämför med kollegor på andra platser som inte har det så märker jag vilken stor fördel det är. Det är en fantastisk möjlighet att se vad jag har att rekrytera från och många arbetar här också under studietiden.

Bild lånad från Malmö högskolas hemsida.

/Karin

Posted under Arbetsmarknad, Bibliotek, bibliotekarieutbildning

Anna Jönsson och Emma Petersson som gick ut ABM-masterns museologi-inriktning i våras har fått DIKs pris för Årets kulturuppsats 2011! Uppsatsen heter Det angelägna museet – GLO ett språk för förändring?, och jag har gjort en mailintervju med Anna och Emma som du kan läsa nedan. Vill du läsa juryns motivering eller hela uppsatsen; gå in på DIKs hemsida.

Dessutom är det andra året i rad som ABM-studenter kammar hem priset! Förra året gick det till Frida Carlgrens och Charlotta Ekmans uppsats om Malmö stadsbibliotek. Så vem vinner nästa år? Ska det bli tredje gången gillt för ABM-mastern?

Grattis till priset!

Tack så mycket! Det är mycket roligt och en fin bekräftelse både på vårt arbete med uppsatsen och på att vi valt ett viktigt ämne!

Vad handlar uppsatsen om och hur valde ni uppsatsämne?

Uppsatsen tar sitt avstamp i dels vad vi ser som en pågående förskjutning i perspektiv för museibranschen, närmare bestämt från samlingsfokus till publikfokus; dels i det faktum att vi ser hur diskursen som omfattar dagens kulturinstitutioner och deras arbete blir alltmer ekonomiserad. Enligt vår mening är skapandet av och intresset för GLO (Generic Learning Outcomes) delvis en reaktion på och/eller följd av detta. GLO är ett språk/verktyg för bland annat utvärdering och strategisk verksamhetsplanering som har använts av kulturinstitutioner i Storbritannien i ca ett decennium, och som nu har börjat röna allt större intresse även i Sverige.

Vi valde ämnet eftersom vi båda är intresserade av pedagogik, kommunikation och tillgänglighet i vid bemärkelse. Vi ville undersöka hur museer kan bli mer angelägna för fler människor och inte minst hur de kan visa att de är det och på vilket sätt. Vi hade förmånen att få agera som följegrupp/observatörer till den personalgrupp på Kulturen i Lund som genomgick en fortbildning i GLO, och detta gjorde att vi dels fick lära oss hur man kan arbeta rent konkret med GLO och dels fick material till vår empiriska undersökninggenom de observationer och intervjuer vi genomförde i och med personalgruppen.

Jag läste att ni i samband med uppsatsen deltagit på konferenser och workshops, kan ni berätta lite om det?

Än så länge har vi enbart varit med som ”vanliga” deltagare/åhörare, nätverkat och försökt lära oss mer om hur GLO fungerar och används i Sverige idag. Så fort vi fått chansen har vi naturligtvis pratat med andra deltagare om vårt arbete och hur vi ser på GLO och dess möjligheter. Vi har fått förfrågningar om att lite längre fram delta mer aktivt genom att t ex hålla föredrag, men än så länge är ingenting spikat helt och hållet.

Ni gick museologi-inriktningen, var det ett självklart val eller lockades ni av de andra inriktningarna också?

Jag (Anna) valde först att gå biblioteks- och informationsinriktningen, men insåg snabbt att det inte var rätt för mig, så jag bytte inriktning efter en knapp termin, något jag inte ångrat en sekund! Det är inom museologin jag hör hemma!

Jag (Emma) sökte ABM-mastern för museologin, jag hade läst museikunskap tidigare och ville fördjupa mig ytterligare. När jag väl blivit antagen funderade dock även jag ett tag på biblioteks- och informationsvetenskap men valde till slut inriktning med hjärtat vilket jag idag är mycket glad över!

Vad fastnade ni för inom museologin, vad är det som gör den spännande och intressant?

Museer berättar historien, de ger liv och röst åt människors och föremåls historier, ger oss ett sammanhang och hjälper oss förstå vår plats och roll i tillvaron, något som jag (Anna) verkligen tycker är både spännande och viktigt.

För mig (Emma) är det närheten till människors berättelser och vardagsliv, historisk eller ur ett samtidsperspektiv, genom de föremål som omger dem som är det intressanta.

Museerna har enligt oss en mycket viktig roll i samhället, inte minst vad gäller identitetsskapande, historiemedvetande, bildning och demokrati, och vi vill gärna vara med och göra museer än mer angelägna och tillgängliga i alla bemärkelser för så många människor som möjligt.

Hur går era tankar kring ABM-mastern nu när ni avslutat den, känner ni att den gett er kunskaper ni annars inte hade haft?

Absolut! Det är en mycket inspirerande och intressant utbildning som gett oss många nya kunskaper och insikter, inte minst gediget teoretiska. Många av våra kursuppgifter har haft förankring i verkligheten på museer runt om i Skåne vilket bidrar till att studierna känns relevanta. Om det är något vi önskat mer av är det att få prova på det praktiska arbetet inne på museerna, något som vi tror skulle kunna bidra till större självförtroende när man söker den typen av arbete.

Vad gör ni nu och vad har ni för planer inför framtiden?
 

Jag (Anna) har tidigare arbetat i flera år som förskollärare och arbetar just nu som timvikarie inom barnomsorg och skola medan jag söker jobb inom museibranschen. Drömjobbet skulle vara museipedagog, men jag är öppen för det mesta! Att arbeta med publikundersökningar, utvärdering och publikdialog lockar till exempel också.

Jag (Emma) har blivit antagen som doktorand på Köpenhamns universitet och kommer att ägna de närmaste tre åren åt att studera taktil estetik på museer vilket jag verkligen ser fram emot! I framtiden skulle jag gärna arbeta med museipedagogiska frågor på ett eller annat sätt, antingen inom universitetsvärlden eller i anslutning till utställningsproduktion.

Foto: Amanda Sjöquist

/Karin

Posted under Museologi, Museum, Pris, Uppsatser

”Reformen har ju nyligen genomförts, så det är alldeles för tidigt att säga om den haft någon effekt”

Det var förmodligen den vanligaste kommentaren under den konferens om samverkansmodellens inverkan på konstnärers villkor som SKL, SweCult och Region Skåne arrangerade på Moriskan i Malmö den 30/11. Politiker, forskare, konstutövare och företrädare för kulturinstitutioner diskuterade vilka effekter som införandet av samverkansmodellen haft på villkoren för konstnärligt skapande i de fem regioner där reformen redan genomförts.

Eftersom underlaget var såpass knappt framkom inte några större meningsskiljaktigheter, utan man var i stort sett eniga om det positiva i att medel som tidigare förmedlats av Kulturrådet nu istället ska förmedlas av de enskilda regionerna, i samverkan med kommuner och det lokala kulturlivet. Dock ställde sig flera av deltagarna frågande till varför Kulturrådet fortfarande skulle dela ut medel till det fria kulturlivet runt om i landet, en berättigad fråga som representanten från Kulturrådet inte hade något riktigt bra svar på.

Det restes trots allt ett par farhågor inför utvidgandet av reformen till landets övriga regioner (bortsett från Stockholm, som fortfarande kommer att stå utanför), och dessa lyftes framför allt fram av de närvarande forskarna. En ökad administrativ börda för kulturinstitutioner var en punkt som nämndes som en möjlig risk. Regionalisering och decentralisering av andra verksamheter har lett till en ökad användning av utvärderingar och uppföljningar, som ett sätt för staten att indirekt behålla kontrollen över verksamheter som man formellt flyttat ner till lägre nivåer. Detta har i sin tur lett till att resurser i allt större utsträckning flyttats från kärnverksamheter till rent administrativa sysslor. En annan farhåga som togs upp var den potentiella risken för jäv i fördelandet av medel, och att kulturpolitiken inte längre skulle kunna hålla sig på armlängds avstånd från kulturutövarna. Särskilt gällde detta de mindre regionerna, där man även menade att det kunde bli svårt att hitta tillräckligt många oberoende personer som besitter kompetensen för att fatta välgrundade beslut om fördelning av pengar till kulturen. På denna farhåga svarade närvarande politiker, kanske inte helt överraskande, att det inte var några problem att hitta rätt kompetens.

Sammantaget var det dock en dag som kännetecknades av konsensus snarare än debatt, och i vissa fall av monologer snarare än diskussioner. Det är egentligen inte särskilt överraskande; reformen är ny, och det har inte skett några radikala förändringar i fördelningen av medel i de regioner där den genomförts. Däremot kommer det att bli intressant att se vilken utveckling som kommer att ske i olika delar av landet i framtiden, särskilt med tanke på att kulturen och kulturpolitiken får en allt viktigare roll i marknadsföringen av platser och regioner. En liknande konferens om några år vore en bra idé, både för att belysa olika regionala strategier och meningsskiljaktigheter som kunnat utkristalliseras när reformen haft tid att verka.

/Christopher

Posted under Konferens, Kultur

Det är söndag och i glappet mellan två delkurser ägnar jag mig åt att läsa texter som blivit liggande. I högarna på skrivbordet hittar jag tre fina blad med texter från Signals tidigare utställning med Julie Ault: Ever Ephemeral: Remembering and Forgetting in the Archive. Den hade vernissage i slutet av september och avslutades för några veckor sen och när jag såg den var jag full av tankar och intryck från mina första veckor på ABM-mastern. Det är jag fortfarande men något som var så fascinerande med utställningen var att den handlade om arkiv och ställde frågor om arkiv och arkivens funktion som hakade i och knöt an till frågor som kommit upp under utbildningens första veckor. Och jag som tidigare inte funderat så mycket över arkiv blev plötsligt väldigt intresserad. Nu har mina tankar den senaste tiden mest kretsat kring biblioteksfrågor men när jag hittade texterna så kom tankarna tillbaka.

Julie Ault ingick under många år i konstnärskollektivet Group Material och utställningen handlar om hennes arbete med att samla ihop allt material som gruppen producerade och försöka skapa ett arkiv och en bok utifrån detta; ”Ever Ephermeral is conceived as a space to reference and continue my investigation of the significance of the archive, and its intricate relationship with registering history.” Under tiden hon gjorde detta upptäckte hon att mycket av hennes egen historieskrivning inte stämde och att hon mindes fel; ”The more I reviewed the more deeply I understood the malleeable and fallible nature of memory, and memory repeatedly threw documentary fact into question. Alternatively edified and mystified, the experience demonstrated the utter insecurity of the categories ”subjective” an ”objective”. Looking back, I realize while telling the story of Group Material these past years I have unwittingly told some lies.”

Det finns något väldigt intressant med glappet mellan den subjektiva historieskrivningen man gör utifrån sina egna minnen och den objektiva historieskrivningen som skapas utifrån dokument och artefakter. Vilken är egentligen mest riktig och sann? Fast i detta är sanningen kanske ett relativt begrepp som inte spelar så stor roll. Men vad händer med arkivet i spänningen mellan att minnas och att glömma? Vad sker i spänningen mellan ”archiving and unarchiving”? Man kan också fråga sig vad som sker med det som glöms bort, finns det ett glömskans arkiv?

”Chronology and tense are inspected, analyzed, disarranged, and played with in Ever Ephemeral. A labyrinthine set of fractions that unfold in the archives is awakened here as well: between past tense and present tense, between remembering and forgetting, between completion and continuance, between the enduring and the ephermeral. […] A game of tag is set in motions as the exhibited constellation lays open innumerable relationships between archiving, memory, history, and narrative.”

Men jag inser att jag nog uppskattar arkivet mer som en psykologisk konstruktion än det rent praktiska arbetet. Kanske har jag också en ganska romantiserande och mystifierande bild av arkivet som hänger ihop med att det är biblioteksinriktningen jag går, och inte arkivinriktningen. För mig är materialet i arkivet är inte det som verkligen hände utan berättelsen om det som hände, det finns alltid ett glapp mellan verkligheten och berättelsen. Och det är det som lockar mig, det där glappet och att det sker något i det som vi inte kan kontrollera. Det arkiverade kommer kanske inte alls i framtiden tolkas som vi tolkar det nu. Berättelserna förändras under tidens gång och ”sanningen” modifieras. Arkivens funktion är att de ska hjälpa oss att minnas men vad är det egentligen vi minns?

Citaten är hämtade från Julie Aults texter Historical Inquiry as Subject and Object och Ever Ephemeral: Remembering and Forgetting in the Archive. Utställningstexter till utställningen Ever Ephemeral: Remembering and Forgetting in the Archive på Signal – Center för Samtidskonst, Malmö, 23/9 – 13/11 2011. Julie Ault är för närvarande doktorand på Malmö Konsthögskola.

Det finns även ett elektroniskt arkiv med delar av Group Materials produktion.

/Karin

Posted under Arkiv, Arkivvetenskap

En hel del i klassen jobbar extra vid sidan av utbildningen, främst på bibliotek eller museum. Jag jobbar till exempel på Malmö stadsbibliotek tillsammans med flera andra klasskamrater. Men eftersom jag tyckte det kändes lite tråkigt att intervjua mig själv så ställde jag några frågor till Ellen Pavlov som går i klassen och som också jobbar på Malmö stadsbibliotek.

Hur fick du jobbet?

Stadsbiblioteket kontaktade Olof Sundin om att de behövde extrapersonal och vi uppmuntrades att skicka en intresseanmälan. Jag gjorde det och sen var vi fem i klassen som blev kallade till ett introduktionsmöte. Där fick vi berätta om oss själva och våra intressen och bakgrundskunskaper för att veta var i huset de skulle placera oss och de berättade kort om biblioteket och vilka behov de hade.

Fick du någon utbildning innan du började?

Jag var på tre utbildningstillfällen med Maggan Rillnert från systemavdelningen där vi fick veta mer om den så kallade webopacen (katalogen som besökarna kan använda) och att den är bra att använda även som bibliotekarie. Men framförallt fick vi lära oss grunderna i katalogssystemet Millennium; att lära sig hur katalogen fungerar och lägga in nya låntagare, hantera avgifter med mera och då fick vi träna på fiktiva böcker och låntagare. Det var både rent praktiskt att lära sig systemet men också lära sig hur det är uppbyggt, mekanismerna bakom. Vi fick även en säkerhetsgenomgång och dessutom utbildning på plats genom att gå bredvid i de lånediskar som vi tjänstgör i.

Vad får du göra när du jobbar?

Det skiftar. Jag har varit i receptionsdisken i entrén, där är det väldigt högt tempo med korta praktiska ärenden som att ta betalt för avgifter, skriva in nya låntagare, växla pengar till att svara på frågor om man var man hittar en speciell bok och hänvisa till avdelningarna. I entrén har man funktionen som en guide och behöver ha lite koll på mycket. Sen har jag varit på barnavdelningen och Slottet 3 som är fackavdelningen. Där är det inte så stor skillnad men vissa saker gör man mest på barnavdelningen som att leta efter en speciell bok eller komma med tips. Frågorna är ganska lika men ämnena skiljer sig åt. Men i lånedisken får jag tänka till lite mer än i entrén och får mer möjligheter att använda kunskapen vi får på utbildningen som hur man tänker i sökstrategier eller hur går man vidare om man inte hittar boken. Ibland kan frågorna vara riktigt kluriga!

Vad ger det dig att jobba, är det ett bra komplement till utbildningen?

Det är bra att vara ute på fältet och omsätta sina teoretiska kunskaper i praktiken och bra att kunna ta sig med det praktiska till diskussionerna vi har under föreläsningarna. Andra i klassen jobbar också så man får se bredden och hur det fungerar på andra bibliotek vilken ger en förståelse av att det innebär olika saker att jobba på bibliotek beroende på vilket bibliotek du jobbar på. Jag har också erfarenhet av ett annat bibliotek i Malmö och trots att det ligger i samma stad och delvis tillhör samma organisation så är det väldigt olika.

Är det kul?

Jag har mött mycket positiva reaktioner från låntagare! I diskussionen där bibliotekens framtid målas upp som en dystopi och att de kommer försvinna så är det kul att se hur många som besöker stadsbiblioteket och att till exempel öppna dörrarna en lördag då besökarna väller in.

Var skulle du vilja jobba i framtiden?

Jag har sedan tidigare jobbat på Malmö stadsbibliotek och trivdes väldigt bra. Det är en intressant arbetsplats med alla förändringar och att den är så stor gör att man alltid kan hitta något man trivs med. Men i jämförelse med ett litet bibliotek är nackdelen att man inte får den nära kontakten med låntagarna och det höga tempot kan både vara positivt och stressande. På det lilla biblioteket lär du känna låntagarna på ett annat sätt och är mer engagerad i alla beslut och alla arbetsuppgifter. Men du blir också mer ansvarig medan på ett stort har du alltid någon att hänvisa till. Men jag kan absolut se mig själv att jobba där!

/Karin

Posted under Arbetsmarknad, Bibliotek, Folkbibliotek, Museum

Att bibliotek har en viktig roll att spela i det digitala samhället är ingen nyhet för oss som på ett eller annat sätt är verksamma i bibliotekssektorn. Uppgifterna som biblioteken utför är många men en fråga  som jag tycker förtjänar att lyftas fram lite extra är den om digital delaktighet. Att kunna använda en dator och Internet blir i allt högre utsträckning en förutsättning för att kunna vara aktiv som samhällsmedborgare. Deklarera, betala räkningar, söka bostad – allt blir enklare och billigare att utföra om du gör det online, tyvärr glömmer vi ofta bort att det inte är självklart för alla hur man gör.

När jag arbetade som bibliotekarie brukade jag hålla i drop-in träffar dit folk kunde komma för att få hjälp med att öppna mejlkonton, testa Internetbanken mm. Intresset var förvånansvärt stort och jag blev överraskad över hur främmande många var för tekniken. Det var exempelvis inte alls ovanligt att deltagarna vid sitt första besök försökte använda datormusen som en fjärrkontroll. I mötet med dessa människor kändes samtidsbilden av den ständigt uppkopplade samhällsmedborgaren lång borta och jag insåg hur mycket arbete som kvarstår innan vi kan prata om ett inkluderande digitalt samhälle.

I arbetet med att öka den digitala delaktigheten spelar folkbildningsrörelsen och biblioteken och en central roll, något som också våra politiker verkar ha insett. Varje år anordnar stiftelsen . SE (som förvaltar domänen .se) två dagar med föreläsningar och seminarium som behandlar stora och små frågor om Internets utveckling. För andra året i rad var IT-minister Anna-Karin Hatt inbjuden för att prata om regeringens nyligen antagna digitala agenda ”Internet i människans tjänst”. Regeringens syfte med agendan är att ”Sverige ska bli bäst i världen på att använda sig av digitaliseringens möjligheter”, ett syfte som ska uppnås genom bättre infrastruktur (utbyggt bredband, 4G etc.) men också genom att arbeta för ökad digital delaktighet med hjälp av bl. a. bibliotek och folkbildningsförbund i kampanjen digidel 2013.

Även It-ministerns politiske sakkunnige, Henrik Hansson på Näringsdepartementet, underströk  hur han han satte sin tilltro till biblioteken i denna fråga. När både Kultur- och Utbildningsdepartementet svävar på målet om bibliotekens framtid känns det hoppfullt att vi har fått nya politiska vänner, tyvärr är nog chansen liten att det resulterar i konkreta ekonomiska resurser.

Den som är intresserad av exempel på hur bibliotek arbetar med digital delaktighet kan kolla in digidelkampanjens webbplats, där finns länkar till pågående projekt. En brittisk forskare som arbetat mycket med frågan och som också presenterade på konferensen är Ellen Helsper, hennes arbete kan ge intressanta ingångar om någon vill fördjupa sig i frågan ytterligare. För siffror på svenskarnas internetvanor kan man kolla rapporten ”Svenskarna och Internet” som släpptes tidigare i höstats.

Posted under Bibliotek, Folkbibliotek, Konferens, Uncategorized